<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0">
<channel><generator>iloblog 1.0</generator><title>Hippoblog Feed</title><link>http://blog.hippokultur.se/</link><description>Jag bloggar om sånt som jag tycker är intressant och viktigt, till exempel klassisk dressyr, god mat och kulturhistoria.</description><item><title>Snåla vindar över slätten</title><link>http://iloapp.hippokultur.se/blog/blog?Home&amp;post=11</link><description><![CDATA[ (6/2)    Jaha. Jag åkte tidigt till stallet, orolig för att hästen stod och kokade med sitt extra ylletäcke under de vanliga täckena.  Men, men. Jag kom till ett utkylt stall där vattenkopparna och ett par av kranarna hade frusit, och hagar där sibiriska snålvindar drog in från slätten. Så fast solen sken var Tristan alldeles precis lagom varm. Jag kollade Berra också, hans päls har vuxit ut såpass sedan senaste klippningen att han går naken. Men han var varm och go.  Tristan föredrar att dricka ur vattenkopp framför att dricka ur hink, men när det kryper ner mot -10 brukar jag sätta in en hink för säkerhets skull. Det är ju extra viktigt att det åtminstone finns vatten inne, nu när det fryser på en gång om man försöker ställa ut något i hagen. Sen tycker jag som sagt att det är viktigt att man har tillräckligt med strö när det blir så kallt. Tristan fick ju extra spån igår, och idag fick småponnyerna halm ovanpå sina torvbäddar. Torvbäddarna blir ju så kompakta och är ofta ganska fuktiga, de håller ingen isolerande luft som kan hålla hästmagarna varma. Jag tycker att det är ganska vanligt att man ser att folk klipper och sen täckar, men glömmer kylan som kommer underifrån i boxen.
 
 ]]></description><pubDate>Tue, 07 Feb 2012 10:42:19 +0100</pubDate><category>hästvård</category></item><item><title>Ingen sockerbit idag</title><link>http://iloapp.hippokultur.se/blog/blog?Home&amp;post=10</link><description><![CDATA[ (4/2)    Jaha.  Planen för dagen var att jag skulle värma upp Tristan, upprepa gårdagens fantastiska mjuka och kontrollerade galoppombyten, ge Tristan massor av sockerbitar och flyta omkring på små moln resten av dagen   Tristan var visserligen ganska trevlig när jag värmde upp, även om jag inte kunde rida fullt så många ökningar som jag hade tänkt mig för att det var en annan häst i ridhuset som var taggad och bråkade ganska mycket.  Tristan blev tydligen inspirerad, för efter uppvärmingen när jag satte honom i samlad galopp förvandlades han till en trotsig, spänd och otäck liten studsboll. Och när han känns så där, då vet man att han kommer att dra i väg och göra hemska, knixiga luftsprång hela tiden. Och då vill inte jag sitta på hans rygg. Sist jag försökte gjorde det ont i ganska många veckor efteråt.     Så det var bara att sitta av och gå och plocka på longergrejerna i stället, och låta honom sprutta av sig lite.   Grrrrrr!
 
 ]]></description><pubDate>Tue, 07 Feb 2012 10:40:58 +0100</pubDate><category>ridning</category></item><item><title>Har poletten trillar ner?</title><link>http://iloapp.hippokultur.se/blog/blog?Home&amp;post=9</link><description><![CDATA[  Förra helgen testade jag att rida Tristan på hackamore, och upptäckte av en slump att han slappnade av bättre i bytena på det. I dag skulle jag trimma byten, mest för att fortsätta arbetet med att behålla sitsen i bytena, och bestämde mig för att lägga på hackamore igen. Han var ganska ordentligt på tårna när jag värmde upp, så jag var lite fundersam på hur det skulle gå, men bestämde mig ändå för att börja byta direkt efter uppvärmningen så att han absolut inte skulle vara trött.     Det gick kanonbra! Jag red ett par meter innanför spåret på långsidan. Han brukar hålla sig i skinnet bäst om man fattar galopp från halt och sedan rider byten, så jag bestämde mig för att göra så. Första övningen var att fatta galopp vid första bokstaven, byta vid andra bokstaven, hitta galoppen och rakrikta, byta igen vid fjärde bokstaven och sakta av vid femte bokstaven. Det gick superbra, han fattade en fin samlad galopp där jag kände att han väntade på mig men ändå inte tappade framåtbjudningen och bytte mjukt utan att ramla iväg i galoppen. Sen kunde jag verkligen rida varje språng, göra ett till mjukt byte, fortsätta rida galoppen, och sakta av. När jag gjort övningen två gånger i varje varv ökade jag svårighetsgraden lite och lade in ett byte även vid tredje bokstaven. Det gick också fint, så när han hade gjort övningen åt båda hållen satt jag av och tog honom till stallet.     I morgon hoppas jag kunna göra ungefär samma arbete igen och få ett par fina långsidor och sedan avbryta. Sen får han vila på söndag, för då ska jag på klubbhoppning med lilla M och hennes ponny. 
 ]]></description><pubDate>Fri, 03 Feb 2012 16:27:18 +0100</pubDate><category>ridning</category></item><item><title>Vi och våra sadelproblem...</title><link>http://iloapp.hippokultur.se/blog/blog?Home&amp;post=8</link><description><![CDATA[ Tristan och jag har lite sadelproblem, så jag rider i min bomlösa sadel sedan ett par veckor. Det är en Torsion extra light, egentligen en extrem distanssadel, så den har inga kåpor eller klossar alls. Det är mycket intressant. Man får ju mycket större kontaktyta mot hästen, så man känner mer och får en bredare kommunikation med hästen. Samtidigt har man inget stöd någonstans, utan måste "sitta själv" - men det betyder ju också att man har total rörelsefrihet. Jag kan säga att jag hade träningsvärk första dagarna...  Även hästen får ju nästan total rörelsefrihet, eftersom sadeln bara sitter åt runt den del av kroppen som inte kan röra sig så mycket ändå. Bog och länd kan röra sig helt fritt. Det märks - det är nästan omöjligt att sitta i traven om man inte samlar den. Där blir det till att träna - zumba, blaha blaha... Däremot kan jag sätta mig lite längre bak än i den vanliga sadeln. Jag kommer mycket bättre i linje med hans tyngdpunkt i den och det märks både i piaffarbetet och den ökade traven, och inte minst i galoppen.  En av anledningarna till att jag slutade använda den här sadeln för ett par år sedan var att jag ville ha en sadel som gav mig mer stöd när jag jobbade med byten. Det roliga är att nu när jag rider i den kan jag plötsligt sitta i bytena utan att tappa sitsen, vilket var ett stort problem innan.  När jag läser det här börjar jag ju själv fundera på om jag egentligen har så mycket sadelproblem...  
 ]]></description><pubDate>Fri, 03 Feb 2012 16:15:25 +0100</pubDate><category>ridning</category></item><item><title>Älskade hatade bomlösa</title><link>http://iloapp.hippokultur.se/blog/blog?Home&amp;post=7</link><description><![CDATA[ Så kom dagen jag fasat för, dagen då jag tvingades inse att min älskade Wintec Isabell inte längre gör sitt på ett tillfredställande sätt. Med lite tur är det bara så att jag har tjockat på mig och inte riktigt får plats i sätet längre, i så fall löser det sig förhoppningsvis i takt med att jag blir redo för Beach 2009. I värsta fall hjälper inte ens det, och då är vi officiellt ute i den stora sadeldjungeln. Hur som helst - jag är inte sadellös. Hade jag varit lite bättre på att kränga grejer på Blocket så hade jag kunnat vara det. Men nu är jag inte det, och dessutom har jag gett ett vagt löfte till mig själv att aldrig sälja min bomlösa sadel för man vet aldrig när en sån är bra att ha. Så dagen då jag och Isabell bestämde oss för att ta en paus var det bara att låsa upp sadelkammaren på hästtransporten, öppna tidskapseln ta fram den bomlösa, och börja putsa bort möglet...  Och så var det dags att åka, då.  Vad hade jag förväntat mig? Pja, att åka omkring som en smörklick på en kudde? I stället var det så mycket som kom tillbaka, som jag inte upplevt på så länge att jag glömt att det fanns. En levande rygg där man kan känna vad ryggmusklerna gör. Närkontakt med skänkeln. Förmågan att placera sig precis på det ställe på ryggen där man behöver vara för att hästen ska kunna göra det man begär. Efter ett par gånger - möjligheten att koppla in hela muskelkorsetten i min torso. Ny rörelsefrihet för hästen... Men i vissa avseenden svårt för mig, jag har ju int mycket hjälp av sadeln, inga vulster och ingen djup sits.  Det här är säkert inte någon permanent slutgiltig lösning för våra sadelbekymmer, men det är något jag vill utforska mer - och hitta tillbaka till kunskaper jag en gång erövrat men glömt. Min kropp har inte känts så levande på hästryggen på länge. Samtidigt är jag orolig för att skada Tristan. Jag väger lite för mycket, och då är det inte idealiskt att rida bomlöst. I dag kändes hans ryggmuskler dock väldigt, väldigt fina, så någon större fara på taket kan det inte vara.          
 ]]></description><pubDate>Sat, 21 Jan 2012 22:50:08 +0100</pubDate><category>ridning</category></item><item><title>Gamla tiders rykthinkar</title><link>http://iloapp.hippokultur.se/blog/blog?Home&amp;post=6</link><description><![CDATA[  På Nordiska museet finns det hundratals målade och snidade selbågar och lokträn från 1800-talet, men har de någon rykthink? 
 När jag började hålla på med hästar var det viktigt att ha rätt sorts rykthink. Den hade en väsentlig identitetsskapande funktion. Den var den unga hästskötarens tiolitersrevir, och där rymdes allt som var viktigt. 
 En hink i rätt färg var en trofé, och man kunde åka ganska långt för att få tag på en sådan. Jag hade en röd, och i den låg mina borstar som var målade i rött och vitt, periodvis med dekor i silverfärg som jag snott från min brors nedlagda plastmodellbyggen. 
 På hinken skrev man namnen på alla hästar man någonsin hade träffat, för att försöka verka värdsvan och erfaren. Alla hästar på Eke, Lurbo och Lövshults 4H-läger fanns med på min hink, tillsammans med hästar jag klappat hos bekanta och hästen Bulten som jag fick hålla en gång på en tävling medan ägaren gick banan. 
 Undrar om någon kommer att fundera på våra rykthinkar om hundra år, eller förstå att Bucas-grimman i terylene med vitt foder var en viktig modehändelse när den kom, eller förstå vilket stigma det innebar att behöva bära en Boeri-hjälm? 
 ]]></description><pubDate>Sat, 10 Dec 2011 18:08:02 +0100</pubDate><category>kultur</category></item><item><title>Glöm pälsglansen</title><link>http://iloapp.hippokultur.se/blog/blog?Home&amp;post=5</link><description><![CDATA[  Glöm pälsglans till man och svans, nu har det blivit gammeldags. Silikondroppar är både bättre och billigare, och så tar det mindre plats i rykthinken också. De magiska dropparna, tillsammans med det faktum att Tristan är symtomfri i sin kroniskt kassa mage, har gjort att han numera i det närmaste har en filmstjärnesvans. Vit (om man inte tittar för nära), fluffig och välborstad. 
 I somras köpte jag silikondroppar från Cowboy Magic och blev ganska imponerad. Tänkte köpa mer när jag åker till Wales över julen, men bestämde mig för att göra ett litet test av Hööks silikondroppar innan dess. Det var ju tur att jag gjorde det, för de var märkbart bättre och hälften så dyra. Oljan är lite tjockare utan att vara tung eller klibbig, så man kan applicera den lite mer sällan. 
 Cowboy Magic är tydligen rätt poppis bland hästskötare (till det egna håret), men jag har inte testat än. Jag kanske snor Tristans tub och testar lite. Jag rullar mig ju inte i lera lika regelbundet som han, så det kanske är OK om resultatet håller lite färre dagar. 
  http://www.hooks.se/Assets/ProductImages/Medium/820817/820817_01.jpg  
  
 ]]></description><pubDate>Sat, 10 Dec 2011 17:58:09 +0100</pubDate><category>hästvård</category></item><item><title>Sårvård: Less is more</title><link>http://iloapp.hippokultur.se/blog/blog?Home&amp;post=4</link><description><![CDATA[  I kväll blev jag lite fördröjd från stallet eftersom jag fick leka sjuksyster och lägga om bandaget på gulliga ponnyn S, som fick ett fult sår på knäet tidigare i veckan och fick sys med fyra stygn. Vi vet inte riktigt vad som hände, men av sårets utseende att döma skulle jag gissa att han har fått en gren i spänn på något vis i hagen, och att den har snärtat till så att det gick hål. 
 Jag är lite minimalist när det gäller sårvård, och vill inte pilla mer än nödvändigt eller ha på starka vätskor om det inte är nödvändigt. Jag tror att en fräsch sårskorpa är bästa plåstret, så länge den inte blockerar dräneringen av någon bakteriehärd. Så eftersom såret var fräscht och kanalen var öppen till den lilla sårficka som fanns så baddade jag det bara med lite klorhexidin efter att ha tryckt lite över sårfickan för att se att den inte var varfylld. Sen gick hans matte en lite promenad och då fick såret lufta och torka lite. Sedan baddade jag med klorhexidin igen innan jag lade på nytt bandage. 
 Vi tog en del grejer ur min sjukvårdslåda för att bandagera, och det var bra, för det var några grejer jag behövde komplettera som jag missat. Med åren har jag lärt mig att inte köpa en massa salvor och grejer för att det är "bra att ha". Om hästen håller sig frisk blir det bara dåligt och det finns ju fullt av apotek nu när jag bor i storstan. Nu satsar jag hellre på att ha saker för stora akutgrejer i förbandslådan. Storrulle bomull, flera rullar Vetrap, massor av kompresser, koksaltlösning. Sånt som behövs för att förbinda en stor skada tills ambulatoriska hinner ut. Och så några småsaker för skråmor och hälsokoll. Termometer, Lactacyd-tvål, alsolgel och lite annat småplock. Allt annat kan man ju köpa större delen av dygnet här. Det är väldigt annorlunda från när jag bodde på landet och behövde vara beredd på att hantera ganska många sorters nödlägen i väntan på ett betydligt mer begränsat antal jourveterinärer. 
 ]]></description><pubDate>Fri, 02 Dec 2011 23:42:02 +0100</pubDate><category>hästvård</category></item><item><title>Krigarkung i kalasbyxor</title><link>http://iloapp.hippokultur.se/blog/blog?Home&amp;post=3</link><description><![CDATA[  Under mina veckor på Livrustkammaren har jag gått igenom hundratals katalogposter och fyllt på dem med fakta som en av intendenterna har forskat fram under sina många år på museet. 
 Många av posterna har varit kläder av olika slag, inte minst byxor. Det finns förvånansvärt mycket fakta om en hel del riktigt gamla plagg. Det, tillsammans med sådant som man kan utläsa genom att undersöka föremålen, gör att man kommer bärarna nära på ett helt annat sätt än genom historieböckerna. 
 Det finns till exempel ganska många noteringar i Klädkammarens räkenskaper från 1600-talets mitt om Karl X Gustavs klädinköp, med beskrivningar av olika dräkter han har beställt. Karl X Gustavs kagge växer stadigt i takt med att åren går, så genom att mäta byxlinningen kan man med hyfsat god säkerhet tidsbestämma även hans andra dräkter, lite som att räkna årsringar på ett träd - om man inte vill lägga in jojo-bantning som en tänkbar parameter, förstås. 
 Gustaf III förknippar man gärna med sofistikerad elegans, men även han knubbade till sig ganska ordentligt med åren och föredrog bekväma kläder. Sista åren av sitt liv klädde han sig helst i kläder av trikå som var sköna och följsamma. När han krigade i Finland bar han uniformer av trikå.  
 Nu senast har jag katalogiserat mönstret till de byxor som Gustaf VI Adolf beställde ett halvdussin av om året att bäras på resorna till Italien. Det är riktigt skräddarsydda byxor avpassade för att passa varje ben perfekt, och det är väldigt intressant att se alla detaljer i mönstret. 
 Det här en av de saker som jag tycker gör föremålen så viktiga som historiska dokument, de knuffar betraktaren mot nya perspektiv. Krigarkung i kalasbyxor. Hur går det ihop med våra föreställningar om hur saker ska vara? 
 ]]></description><pubDate>Thu, 01 Dec 2011 20:02:21 +0100</pubDate><category>kultur</category></item><item><title>Att göra en utställning</title><link>http://iloapp.hippokultur.se/blog/blog?Home&amp;post=2</link><description><![CDATA[   Mina kollegor på Livrustkammaren är fullt upptagna med att förbereda nästa års utställning, som handlar om Gustaf Mauritz Armfelt. Senaste tillskottet är en blogg, där man dels kan följa det fortlöpande arbete kring utställning, och dels ta del av tankar och fakta om denne gustavianske kavaljer och hjälte, som var en av Gustaf III:s närmsta förtrogna och som kom att spela en viktig roll i Finlands nationsbygge. 
 Bloggen hittar du på  http://armfelt.wordpress.com/   
 ]]></description><pubDate>Tue, 29 Nov 2011 13:10:54 +0100</pubDate><category>kultur</category></item></channel>
</rss>
